Pseudo-3D (2,5D)
Samlingsnamnet för alla knep som fejkar tre dimensioner i en motor som egentligen bara ritar i två.
Innan billig 3D-hårdvara fanns tvingades spelen ljuga om djup, och de blev uppfinningsrika. Mode 7 skalade och roterade ett bakgrundslager till ett golv; raycasting reste väggar kolumn för kolumn i Wolfenstein och Doom; Segas "Super Scaler" skalade sprites mot horisonten i OutRun; parallaxrullning, billboarding och spritestapling lade till resten.
Gemensamt kallas knepen 2,5D. Termen lever kvar även för moderna spel som renderas i full 3D men låser rörelsen till ett plan — ett plattformsspel i sidled med riktiga modeller är lika mycket 2,5D som en gammal arkadmaskin, fast från andra hållet. Illusionen räckte förvånansvärt långt så länge kameran inte fick röra sig fritt.