Logaritmtabeller
Bokhyllor av tryckta siffror som förvandlade multiplikation till addition — och vars fel fick Charles Babbage att önska sig en maskin.
Idén publicerades 1614: ge varje tal en exponent, så blir produkten av två tal summan av deras exponenter. Henry Briggs räknade om systemet till bas tio och gav 1624 ut logaritmerna för 1–20 000 och 90 000–100 000 med fjorton decimaler. Luckan däremellan fyllde nederländaren Adriaan Vlacq fyra år senare. Därefter levde tabellerna i trehundrafemtio år som ingenjörskonstens, astronomins och artilleriets självklara arbetsredskap.
Problemet var att de sattes, kopierades och trycktes om av människor. Varje ny upplaga ärvde gamla fel och tillfogade nya, och ingen visste vilka. När Babbage och John Herschel 1821 satt och korrekturläste tabeller åt Astronomical Society fällde Babbage repliken som brukar få räknas som datorhistoriens startskott: att han önskade vid Gud att beräkningarna hade utförts med ångkraft. Differensmaskinen var svaret, och poängen var lika mycket tryckeriet som räknandet — maskinen skulle sätta typerna själv, så att ingen mänsklig hand kom mellan resultatet och pappret.
Fickräknaren gjorde dem överflödiga omkring 1975. Fram till dess var en tabellbok det närmaste en ingenjör kom en dator.