Multiplikatorenheten (ENIAC)
ENIAC:s enda multiplikationsenhet kunde inte multiplicera — den slog upp svaret i en tabell av motstånd och lät ackumulatorerna göra resten.
Att bygga en elektronisk multiplikator 1945 var inte en fråga om algoritm utan om antal rör. Lösningen blev en motståndsmatris som fungerade som en fast multiplikationstabell: mata in två decimala siffror, få ut deras produkt som spänningsnivåer. Enheten tog en siffra i taget ur multiplikatorn, hämtade delprodukterna ur tabellen och lät ackumulatorerna summera ihop dem med rätt förskjutning. Multiplikatorn hade alltså inget eget minne — den lånade upp till fyra ackumulatorer, som under tiden var upptagna och otillgängliga för allt annat.
En tiosiffrig multiplikation tog fjorton additionstider, ungefär 2,8 millisekunder, mot 0,2 för en addition. Det är fjorton gånger dyrare, vilket i praktiken betydde att ENIAC-programmerarna räknade multiplikationer i en beräkningsuppställning på samma sätt som man idag räknar databasanrop i en loop. Det fanns bara en multiplikator i hela maskinen; två multiplikationer kunde inte pågå samtidigt hur parallell resten av ENIAC än var.