Ackumulatorenheten (ENIAC)
Tjugo skåp som var minne och räkneverk i samma låda — hela ENIAC:s snabbminne rymde tjugo tal, och varje tal satt i den enhet som också adderade det.
Varje ackumulator lagrade ett tiosiffrigt decimaltal med tecken. Siffrorna satt inte i register i modern mening utan i ringräknare: tio vippsteg per siffra, byggda av elektronrör, där en inkommande puls flyttade räknaren ett steg. Det gick åt omkring 550 rör per enhet. Tal skickades mellan enheter som pulståg över gemensamma siffertrunkar — talet sju var sju pulser — och att ta emot ett tal var samma sak som att räkna pulserna. Addition var alltså inte en operation ovanpå lagringen, den var lagringen.
En additionstid var 200 mikrosekunder, alltså 5 000 additioner i sekunden. Två ackumulatorer gick att koppla ihop till tjugo siffrors noggrannhet, och multiplikator-, divisions- och kvadratrotsenheterna hade inga egna register utan lånade ackumulatorer medan de arbetade. Det som i dag är registerfil, ALU och arbetsminne var här samma tjugo skåp.
Begränsningen formade programmeringen mer än något annat. Tjugo tal är inte mycket, och mellanresultat fick stansas ut på kort och läsas in igen i nästa steg. Att EDVAC-utkastet året därpå ville ha ett stort, enhetligt och billigt minne var en direkt reaktion på just den här räkningen.