Williams-röret

Freddie Williams och Tom Kilburn upptäckte 1946 att elektronstrålen i ett katodstrålerör lämnar en laddad fläck på fosforskiktet, och att laddningen går att läsa av med en metallplåt utanpå glaset. En fläck är en etta, ingen fläck en nolla, och eftersom strålen kan riktas var som helst på skärmen går vilken bit som helst att nå direkt — till skillnad från fördröjningslinjen, där man fick vänta på att talet skulle komma runt.

Priset var att laddningen läckte bort på några tiondels sekunder. Röret måste därför läsas om och skrivas tillbaka oavbrutet, samma uppfriskningsprincip som senare dynamiskt RAM bygger på. Ett rör rymde omkring 1 024 till 2 048 bitar. Ett extra rör kopplat parallellt gav operatören något ingen senare minnesteknik erbjudit: en bild av minnesinnehållet, i realtid.

Manchester Baby byggdes 1948 uteslutande för att bevisa att röret dög som minne. Sedan följde Ferranti Mark 1, IBM 701, ILLIAC och den sovjetiska Strela. Nackdelen var känsligheten — rören störde varandra, och elektriskt oväsen i rummet kunde vända bitar. Kärnminnet gjorde tekniken överflödig i mitten av 1950-talet.