VU-mätare
Nivåmätaren med visare som visar genomsnittlig ljudstyrka i stället för toppar — långsam med flit, och därför både älskad och missförstådd.
Bell Labs, CBS och NBC tog fram standarden 1939 för att telefon- och radiolinjer skulle mätas likadant. Visaren har en integrationstid på 300 millisekunder, vilket gör att den följer något som liknar upplevd ljudstyrka men helt missar korta transienter. I professionell utrustning motsvarar 0 VU vanligen +4 dBu, med marginal kvar över för topparna.
För analog tejp passade det: bandet mättades mjukt och tålde kortare överstyrning. I digitalt ljud, där allt över 0 dBFS klipps hårt, räcker det inte, så där används toppmätare och true peak, och för upplevd ljudstyrka LUFS. VU-mätaren lever ändå kvar i insticksprogram, mest för att mixtekniker gillar hur visaren dansar och för att den lär ut headroom bättre än en siffra.