Hålkortsmaskineri
Maskinparken som sorterade, räknade och skrev ut hålkort utan att någon dator var inblandad — databehandling i sextio år innan databasen fanns.
Ett hålkort var en unit record: en fullständig post, fristående, utan filsystem eller index runt sig. Kortbunten var registret. Runt den stod en maskinpark där varje maskin gjorde ett moment — stans, kontrollstans, sorterare, kollationerare, reproducerare, tolkmaskin och tabulator — och operatören bar bunten mellan dem i den ordning uppgiften krävde. Ett lönekörningsjobb var alltså en promenad.
Programmeringen skedde på kopplingstavla: ett brätte med hundratals hylsor där kablar band ihop läsborstar med räkneverk och skrivare. Att byta jobb innebar att man drog ur tavlan och satte i en annan. Sorteringen var fysisk radixsortering, en kolumn i taget med början i den minst signifikanta, och bunten fick gå genom maskinen en gång per kolumn.
IBM levde på det här långt in på 1960-talet, och det var hålkortsintäkterna som betalade utvecklingen av System/360. Vanorna dröjde sig kvar i programmeringen: åttiotecknersraden, sekvensnumren i kolumn 73–80 för den som tappat bunten i golvet, och ordet batch om ett jobb som körs utan att någon sitter och väntar på det.