Fjäderreverb
Efterklang från ett par spiralfjädrar i en metalltank, med en omisskännligt studsig klang.
En givare i ena änden sätter fjädrarna i vibration, och en upptagare i den andra fångar vad som kommer fram, fördröjt och utsmetat. Hammond utvecklade tekniken för sina orglar kring 1940, eftersom kyrkor och vardagsrum saknade akustiken organisterna var vana vid. På 1960-talet satte Fender in den i gitarrförstärkare, och surfmusikens blöta "drip"-ljud är i princip en fjädertank på max.
Tanken är billig och liten nog att få plats i en förstärkare, men den låter inte som något rum — och det är hela poängen. Den är också känslig för stötar: sparkar man till förstärkaren dånar fjädrarna som åska, ett ljud dubproducenter använde med flit. Jämför den tyngre och tätare plattreverben.