Algoritmisk reverb
Efterklang som räknas fram av ett nät av fördröjningar och filter i stället för att spelas in från ett riktigt rum.
Manfred Schroeder vid Bell Labs visade 1962 att parallella kamfilter följda av allpassfilter ger något som låter som ett rum. Senare konstruktioner, särskilt feedback delay networks från 1990-talet, blandar ett antal fördröjningslinjer genom en matris och ger tätare, mindre metallisk svans. Alla parametrar — storlek, efterklangstid, dämpning av diskanten — går att vrida fritt, och rum som inte kan finnas är lika enkla som katedraler.
EMT 250 från 1976 var den första kommersiella digitala reverben och Lexicon 224 från 1978 den som hördes på varannan skiva under 1980-talet. Motsatsen är faltningsreverb, som återger ett verkligt rum exakt men just därför inte låter sig formas lika fritt.