RIAA-korrigering
Frekvenskurvan som varje vinylskiva graveras med och som varje skivspelarförstärkare måste vända tillbaka — bas sänkt, diskant höjd, och sedan tvärtom.
Ett spår med full bas skulle kräva så breda svängningar att skivan rymde några minuter per sida och nålen hoppade ur. Ett spår utan förstärkt diskant skulle drunkna i ytbrus. Lösningen är att graveringen sänker basen och höjer diskanten, ungefär ±20 dB över det hörbara området, och att uppspelningen gör exakt det omvända. Ytbruset dämpas på vägen hem.
Före 1954 hade nästan varje skivbolag sin egen kurva, och en samlare behövde en förstärkare med vred för att välja rätt. Recording Industry Association of America standardiserade då en enda, definierad av tre tidskonstanter: 3180, 318 och 75 µs. Det är skälet till att en skivspelare inte kan kopplas rakt in i en vanlig linjeingång. Den behöver ett RIAA-steg, antingen inbyggt i förstärkaren eller i en separat låda, och utan det låter allt tunt och vasst.