Relädator
Datorn byggd av telefonens byggkloss: tusentals elektromekaniska omkopplare som klickade sig fram till svaret.
Reläet var 1930-talets enda beprövade digitala komponent. Telefonväxlarna hade använt det i decennier, det växlade tillförlitligt mellan två lägen och det gick att beställa i lådor. Konrad Zuses Z3 (1941), George Stibitz modellserie på Bell Labs och Harvard Mark I (1944) byggde alla på den principen, och svenska BARK följde 1950.
Priset var takten. Ett relä slår om på fem till tio millisekunder, ett elektronrör på någon mikrosekund — en multiplikation tog alltså sekunder i stället för bråkdelar av dem. Å andra sidan gick reläer sällan sönder oväntat, medan ENIAC:s 17 468 rör krävde ständig jakt på det som brunnit. Relädatorerna var därför långsamma men färdiga tidigare, vilket i praktiken var det som avgjorde vilka problem som hann räknas. Vid mitten av 1950-talet var de ute ur bruk.