IAS-maskinen
Mer info
- Skapad av
- John von Neumann, Julian Bigelow, Herman Goldstine, Arthur Burks
- År
- 1951
- Typ
- Lagrad programdator
- Minne
- 1024 ord om 40 bitar, Williams-rör
- Plats
- Institute for Advanced Study, Princeton
Datorn som ingen tog patent på, och som därför byggdes om i ett dussin varianter över halva världen.
Konstruktionen specificerades 1946 i rapporten Preliminary Discussion of the Logical Design of an Electronic Computing Instrument, skriven av Arthur Burks, Herman Goldstine och John von Neumann innan en enda komponent löddes. Julian Bigelow byggde den i Princeton, klar sommaren 1951. Aritmetiken var parallell — alla 40 bitarna på en gång, till skillnad från EDVAC-familjens bitseriella maskiner, som fick sin ordlängd serverad en bit i taget ur en kvicksilverledning.
Von Neumann såg till att rapporterna spreds fritt och att ingenting patenterades, vilket vid det laget hade kostat honom vänskapen med Eckert och Mauchly. Resultatet blev en hel generation efterbyggen: ILLIAC i Illinois, MANIAC i Los Alamos, JOHNNIAC på RAND, ORDVAC, AVIDAC, SILLIAC i Sydney och WEIZAC i Rehovot. Ingen av dem var kompatibel med någon annan, eftersom varje byggare passade på att förbättra ritningen på vägen.
Maskinen kördes till 1958. Jobben var vätebombsberäkningar och Jule Charneys numeriska väderprognoser, det vill säga exakt de två tillämpningar som fortfarande driver anskaffningen av superdatorer.