Von Neumann-arkitekturen
Idén att instruktioner och data ligger i samma minne — det som gjorde datorn allmängiltig och samtidigt gav den dess trängsta passage.
Ursprunget är First Draft of a Report on the EDVAC, ett utkast som Herman Goldstine mångfaldigade i juni 1945 med bara John von Neumanns namn på försättsbladet. Innehållet kom ur diskussioner vid Moore School där Presper Eckert och John Mauchly redan hade konstruktionen på gång, och spridningen räknades juridiskt som offentliggörande — vilket tog knäcken på deras patentanspråk. Rapporten delar maskinen i fem organ: räkneverk, styrverk, minne, inenhet och utenhet.
Det radikala var att programmet bor i samma minne som data. ENIAC kopplades om fysiskt för varje nytt problem; en lagrad programmaskin läser in ett program precis som den läser in tal. Därmed kan program också behandla program, vilket är förutsättningen för assemblatorer, kompilatorer och operativsystem.
Priset heter von Neumann-flaskhalsen, ett uttryck John Backus myntade i sin Turingföreläsning 1977: all trafik måste genom samma förbindelse mellan processor och minne, och den förbindelsen blir maskinens tak. Alternativet, harvardarkitekturen, håller instruktioner och data åtskilda. Moderna processorer är von Neumann utåt och harvard innerst, med separata L1-cachar för kod och data — flaskhalsen är inte löst, bara gömd bakom cachehierarkin.