Hadamard-grind
Grinden som tar en qubit från ett bestämt värde till jämn superposition — startpunkten i så gott som varje kvantalgoritm.
Applicerad på en qubit som är noll ger den ett tillstånd som mäter noll eller ett med femtio procents sannolikhet vardera. Applicerad två gånger är man tillbaka där man började, vilket är hela poängen: den är sin egen invers, och superpositionen är inte slumpmässighet utan något som går att räkna baklänges från.
Lägger man en Hadamard på var och en av n qubitar hamnar registret i superposition över alla 2ⁿ möjliga bitsträngar samtidigt. Det låter som magi men är det inte — man kan inte läsa ut dem. Konsten i kvantalgoritmer är att få de oönskade alternativen att släcka ut varandra genom interferens innan man mäter.