Fraktionell fördröjning
Att fördröja en digital signal ett antal sampel som inte är ett heltal — vilket kräver att man gissar vad som fanns mellan samplen.
En buffert kan bara fördröja i hela steg, vid 48 kHz drygt 20 mikrosekunder åt gången. Det räcker inte när fördröjningen ska svepa mjukt som i chorus och flanger, eller när en sträng i Karplus–Strong ska stämmas exakt: hela sampel ger falska toner i diskanten. Mellanvärdena måste interpoleras.
Linjär interpolation är billig men dämpar diskanten olika beroende på var mellan samplen man hamnar. Allpassinterpolation bevarar amplituden men klarar dåligt snabba ändringar, medan Lagrange och fönstrad sinc blir bättre ju mer man betalar. C. W. Farrow beskrev 1988 en struktur där fördröjningen kan ändras kontinuerligt med en enda parameter. Översiktsartikeln "Splitting the Unit Delay" från 1996 av Laakso, Välimäki, Karjalainen och Laine är fortfarande standardreferensen.