Analogdator
Maskinen som inte räknar utan efterliknar: storheten är en spänning eller ett vridet axelvarv, och svaret läses av som ett mått.
En digital maskin representerar talet 3,7 som ett mönster av siffror. En analog maskin representerar det som 3,7 volt, eller ett hjul vridet 3,7 varv. Därmed blir räkning fysik. En integrator är ett friktionshjul som löper mot en roterande skiva. En summering är två axlar in i en differentialväxel. En differentialekvation löses av en apparat vars eget beteende lyder samma ekvation — ingen instruktionshämtning, ingen klocka, svaret uppstår kontinuerligt medan man vrider på ratten.
Före 1950 var i praktiken all seriös beräkning av differentialekvationer analog: Kelvins tidvattenmaskiner, Bushs differentialanalysator, eldledningsapparaterna i fartygstorn och ubåtar. Efter kriget byggdes maskinerna av operationsförstärkare i stället för kugghjul — komponenten heter så just för att den utförde en matematisk operation. Flygsimulatorer och kraftverksmodeller kördes analogt in på 1970-talet.
Det som fällde dem var inte hastighet. Noggrannheten stannade kring en promille hur väl man än byggde, eftersom felet är fysiskt och inte går att lägga till en siffra på. Omprogrammering innebar att dra om kablar för hand. Och två körningar av samma problem gav aldrig riktigt samma svar. Digitala maskiner var till en början långsammare men repeterbara, och repeterbarhet vann.