Zuse Z2

Z1 hade visat två saker: att Konrad Zuses logiska konstruktion höll, och att den inte gick att bygga i plåt. Skjutstiften kärvade och maskinen stannade efter några minuter. Under 1939 och 1940 byggde han därför om räkneverket av omkring 600 begagnade telefonreläer och lät minnet vara kvar i den gamla mekaniska formen — sexton ord, fortfarande av utsågad plåt. Klockfrekvensen låg kring 5 Hz och talrepresentationen var 16 bitars fastkomma, en tillbakagång från Z1:s flyttal.

Poängen var inte prestanda utan en demonstration. Den gavs 1940 för DVL, den tyska flygforskningsanstalten, och maskinen höll ihop precis så länge som krävdes. DVL sköt till pengar, Zuse byggde Z3 helt av reläer året därpå, och därmed hade den enda av Z-maskinerna som aldrig var tänkt att göra nytta gjort den enda nytta som betydde något.

Z1, Z2 och Z3 förstördes alla under bombningarna av Berlin 1943–44. Z1 och Z3 har senare byggts som repliker; Z2 har ingen, vilket är rimligt för en maskin vars enda uppgift var att övertyga en anslagsgivare.