Studiomonitor
Högtalare byggd för att avslöja fel i en mix, inte för att låta smickrande.
Målet är en så rak frekvensgång som möjligt, så att det som låter för basigt faktiskt är för basigt. De flesta moderna monitorer är aktiva: förstärkare och delningsfilter sitter i lådan, ett slutsteg per element, och delningen sker före förstärkningen i stället för efter. Närfältsmonitorer står en dryg meter från lyssnaren, så att direktljudet dominerar över rummets reflexer.
Den mest berömda är paradoxalt nog inte särskilt rak. Yamaha NS-10 från 1978 var tänkt som hemmahögtalare, lät hårt och snålt i basen och blev ändå standard i varje studio på 1980-talet — med motiveringen att en mix som fungerar på dem fungerar överallt. Finska Genelec, grundat samma år, tog i stället den mätbara vägen.