Spektralläckage
Energi från en enda frekvens som smetas ut över grannfrekvenserna i en FFT, eftersom analysen bara ser ett kort, avhugget utsnitt av signalen.
En FFT antar att utsnittet den får upprepas i all oändlighet. Ryms ett helt antal perioder av en ton i blocket stämmer antagandet, och tonen hamnar prydligt i ett enda frekvensfack. Gör de inte det – vilket de nästan aldrig gör med riktig musik – uppstår ett hopp där blocket skarvas mot sig självt, och hoppet syns som energi utspridd över hela spektrumet. Svaga toner nära en stark drunknar i läckaget.
Botemedlet är att tona in och ut varje block med en fönsterfunktion: Hann, Hamming, Blackman–Harris. Alla byter samma två saker mot varandra – en bredare huvudtopp mot lägre sidolober. Fredric Harris artikel om fönster för DFT-analys från 1978 är fortfarande standardreferensen. Det är också därför ett spektrogram alltid har en inställning för fönstertyp som ingen vill röra.