Rate-monotonic scheduling
Regeln att periodiska realtidsuppgifter får fast prioritet efter frekvens: kortast period, högst prioritet.
Chung Laung Liu och James Layland bevisade 1973 att detta är den optimala tilldelningen bland alla med fasta prioriteter, och de gav en enkel test: om den totala processorbelastningen understiger n(21/n − 1) för n uppgifter hinner alla sina deadlines. Gränsen sjunker mot ln 2, ungefär 69 procent. Ligger man över är systemet inte nödvändigtvis trasigt, men då måste man räkna mer noggrant.
Metoden passar ett vanligt RTOS perfekt, eftersom den bara kräver en preemptiv schemaläggare med fasta prioriteter. Alternativet earliest deadline first klarar 100 procent men måste byta prioriteter under körning. Hela analysen vilar på att man vet varje uppgifts värsta exekveringstid och att ingen blockeras av en lägre — det senare är vad prioritetsinversion handlar om.