Kvantsammanflätning
När flera partiklar delar ett tillstånd som inte går att beskriva var för sig — resursen som gör kvantdatorer kraftfullare än klassiska.
Einstein, Podolsky och Rosen lyfte fram fenomenet 1935 som ett argument för att kvantmekaniken måste vara ofullständig; Einstein kallade det spöklik verkan på avstånd. John Bell visade 1964 att frågan går att avgöra experimentellt, och experimenten har konsekvent gett kvantmekaniken rätt.
Ingen information överförs snabbare än ljuset — mätresultaten är slumpmässiga var för sig, och korrelationen syns först när de jämförs över en vanlig kanal. Beräkningsmässigt är sammanflätning däremot avgörande: utan den går kvantalgoritmer att simulera effektivt klassiskt, och hela fördelen försvinner.