Piezoelektrisk bläckstråle
Bläckstråleteknik där en kristall knuffar ut droppen mekaniskt, utan att koka bläcket.
Ett piezoelektriskt element ändrar form när det får spänning. Sitter ett sådant i väggen på en bläckkammare kan det klämma ut en droppe genom munstycket, och genom att forma drivpulsen går det att styra droppstorleken — små droppar för fotodetaljer, stora för yta. Metoden beskrevs på 70-talet av bland andra Zoltan och Kyser, men det var Epson som gjorde den till konsumentprodukt med Micro Piezo 1993, mot Canons och HP:s termiska bubbelmetod.
Skillnaden får följder långt utanför fysiken. Eftersom bläcket aldrig hettas upp behöver det inte tåla kokning, så pigment, lösningsmedel och UV-härdande bläck fungerar — vilket är skälet till att i stort sett all industriell och storformatstryckning är piezo. Huvudet är dessutom byggt för att sitta kvar i skrivarens hela liv i stället för att kastas med patronen. Det är billigare i drift och obarmhärtigt när det sätter igen: torkat bläck i ett piezohuvud är skrivarens problem, inte förbrukningsvarans.