Fysikalisk modellering
Syntes som simulerar själva instrumentet — strängen, röret, kroppen — i stället för att härma ljudet det ger ifrån sig.
I stället för att beskriva en ton som vågformer räknar modellen på vad som händer när ett anslag sätter en sträng i svängning eller ett luftflöde sätter ett rör i resonans. Karplus–Strong-algoritmen från 1983 visade hur billigt det kunde göras: en kort brusskur i en fördröjningslinje med ett enkelt lågpassfilter låter förvånansvärt likt en knäppt sträng. Julius O. Smith vid Stanfords CCRMA generaliserade idén till digitala vågledare.
Yamaha licensierade tekniken och släppte VL1 1994, en synt som kunde blåsa, överblåsa och gnissla som en saxofon men som bara spelade två röster och kostade därefter. Vinsten är uttrycksfullheten: modellen svarar på hur man spelar, inte bara på vilken tangent. Pianoteq från 2006 klarar ett helt piano utan ett enda sampel, och installationen ryms på några tiotal megabyte.