Betalningsinstitut
EU:s licens för företag som flyttar andras pengar utan att få låna ut dem eller ta emot inlåning.
Kategorin skapades av det första betaltjänstdirektivet, PSD1 från 2007. Innan dess var betalningar i praktiken förbehållna banker, och den som ville bygga en betaltjänst fick antingen skaffa banklicens eller hitta ett kryphål. Betalningsinstitutet fick ett eget, lättare regelverk. Kapitalkravet är mellan 20 000 och 125 000 euro beroende på vilka tjänster som utförs, mot miljontals för en bank. I gengäld får institutet inte ta emot insättningar, och kundmedel ska hållas åtskilda från bolagets egna. Licensen gäller i hela EES genom så kallad passporting, vilket är skälet till att så många fintechbolag har sitt tillstånd i Litauen eller Irland.
PSD2 lade 2018 till betalningsinitiering och kontoinformation bland tjänsterna. Skillnaden mot ett e-penninginstitut är att det senare får hålla ett lagrat saldo. Den gränsen har alltid varit svår att förklara, och PSD3 föreslår att de två licenstyperna slås ihop.