Nätverkstransparens
Egenskapen hos X11 att ett program och den skärm det ritar på kan sitta på olika datorer, utan att programmet märker någon skillnad.
X-protokollet går över en vanlig byteström, och servern bryr sig inte om var den kommer från: en Unix-socket på samma maskin, TCP-port 6000 plus displaynumret från andra sidan nätet, eller ursprungligen DECnet. Miljövariabeln DISPLAY pekar ut målet, och ett program som startas med den satt till en annan värd öppnar sina fönster där, utan en rad ändrad kod. Det var detta som gjorde X-terminalerna möjliga i slutet av 80-talet: en skärm, ett tangentbord och en X-server i ROM, medan all beräkning skedde på en delad Unixmaskin i serverrummet.
Idén åldrades sämre än protokollet. Varje Xlib-anrop som behöver ett svar blir en rundtur, så fördröjningen avgör mer än bandbredden, och det tunga som kom senare — delat minne via MIT-SHM, direktrenderad 3D med DRI — fungerar bara lokalt. LBX försökte komprimera trafiken och NoMachines NX gjorde det bättre, men på ett modernt skrivbord går nästan ingenting längre över den väg som en gång var poängen. Wayland tog konsekvensen och har inget nätverksprotokoll alls; fjärråtkomst är kompositorns problem. Att köra ett program på en annan maskin via SSH är det som finns kvar av drömmen, och det fungerar fortfarande.