Tonartsdetektering
Att låta en algoritm avgöra vilken tonart en inspelning går i, oftast för att DJ:s ska kunna mixa låtar som passar ihop.
Grundmetoden kommer från musikpsykologin. Carol Krumhansl tog fram tonartsprofiler i början av 1980-talet — hur väl varje tonklass upplevs passa in i dur och moll — och Krumhansl–Schmucklers algoritm jämför helt enkelt ett styckes tonfördelning mot alla 24 profiler och väljer den bästa korrelationen. För ljud byggs fördelningen ur ett kromagram.
Från mitten av 2000-talet blev det en produkt: program som Mixed In Key märkte upp DJ:ars bibliotek med Camelot-hjulets koder, så att harmonisk mixning blev en fråga om att välja grannsiffror. Felen är förutsägbara. Parallella tonarter som C-dur och a-moll delar alla toner och förväxlas ständigt, och modal musik passar ingen av profilerna särskilt väl.