Vätskesimulering
Att lösa en vätskas rörelse i realtid — på ett rutnät eller som en svärm partiklar — och fuska där man kommer undan med det.
Två skolor delar fältet. Den eulerska löser Navier–Stokes ekvationer på ett fast rutnät; Jos Stams Stable Fluids (1999) gjorde den snabb nog för interaktiv rök och eld genom att offra fysikalisk exakthet mot ovillkorlig stabilitet. Den lagrangeska följer i stället partiklar — SPH, utjämnad partikelhydrodynamik — där varje droppe bär sin egen massa och hastighet.
Oavsett metod är ytan det svåra. En osynlig fältfunktion måste förvandlas till en synlig yta, oftast med marching cubes eller ett skärmrymdstrick. Därför nöjer sig de flesta spel med förberäknad eller falsk vätska och sparar den riktiga solvern till pölen man faktiskt rör vid.