El Ajedrecista

Automaten kunde en enda ställning. Den hade kung och torn, motståndaren en ensam kung, och den vann alltid. Motståndaren fick placera sin kung fritt inom en del av brädet och sedan flytta som hen ville; maskinen svarade. Pjäserna hade metallkontakter i bottnen och brädet ledningar under rutorna — automaten såg ingenting, den slöt en krets och kände på så vis igen var kungen stod.

Spelstyrkan var medvetet enkel. Torres Quevedo kodade in en regelbunden rutin som pressade den ensamma kungen mot kanten rad för rad. Den tog ofta betydligt fler drag än nödvändigt, men den missade aldrig. Flyttade motståndaren otillåtet tändes en lampa, och efter tredje gången stannade maskinen helt. Den andra versionen från 1920, byggd av sonen Gonzalo, hade elektromagneter under brädet som flyttade pjäserna själv och en grammofon som meddelade jaque mate.

Den visades i Paris 1914 och beskrevs i Scientific American året därpå. Norbert Wiener spelade mot den på en kybernetikkonferens i Paris 1951, nästan fyrtio år efter att den byggdes. Att den vann är inte det intressanta — det intressanta är att den avgjorde varje drag själv, vilket ingen tidigare schackautomat hade gjort utan en människa gömd i skåpet.