dxpc

Brian Pane skrev dxpc, Differential X Protocol Compressor, när X-program över modem var en plåga och LBX ännu inte fanns. Programmet körs i två exemplar: ett på maskinen där programmen går och ett där skärmen sitter. Klienterna pekas mot den lokala proxyn, som standard display :8, och de två proxyerna pratar ett eget packat format sinsemellan. Ordet differential syftar på metoden: varje meddelande kodas som skillnaden mot det senaste av samma typ, så att fönster-id, koordinater och färger som upprepas kostar nästan ingenting, och resten går genom vanlig komprimering.

Till skillnad från LBX behövde varken servern eller klienterna ändras, vilket var hela poängen för den som hade en Unix-maskin på jobbet och ett 28,8-modem hemma. Trafiken sjönk ofta till en tiondel, men rundresorna i Xlib fanns kvar, så upplevelsen förblev seg. Kevin Vigor tog över underhållet kring sekelskiftet, och NoMachine utgick från dxpc:s kod när nxproxy skrevs. Det som gjorde NX snabbt var det som lades till ovanpå, inte komprimeringen.