Colormap (X11)
Tabellen som avgjorde vilka 256 färger som fick finnas på skärmen samtidigt, och vilket program som fick bestämma det.
En 8-bitars skärm kunde bara visa 256 färger åt gången, men vilka de var styrdes av en tabell i grafikkortet. X11 beskrev sådana skärmar som visualtypen PseudoColor och lät program be om färgceller ur en gemensam standardkarta. Ett program med stor aptit — Netscape var ökänt — kunde ta slut på cellerna, och nästa program fick nöja sig med närmaste lediga nyans.
Alternativet var en egen privat colormap. Hårdvaran kunde dock bara ha en installerad i taget, så när fokus flyttades bytte fönsterhanteraren tabell och resten av skärmen slog plötsligt om i psykedeliska fel färger. Fenomenet kallades colormap flashing. ICCCM reglerade vem som fick installera vad, men det var 24-bitars TrueColor som till slut gjorde frågan ointressant.