Övergångsbrus
I moderna medier kommer bruset inte från elektroniken utan från den taggiga kanten vid varje bitövergång.
Gränsen mellan två motsatt magnetiserade områden är aldrig en rak linje utan en oregelbunden sicksack som följer de enskilda kornens gränser. Den taggigheten översätts till fladder i läsignalen — övergångsbrus, ofta kallat mediebrus. I magnetiska tunnfilmsmedier dominerar det över elektronikens eget brus.
Problemet skärps med tätheten: när kornen krymps för att packa fler övergångar blir det färre korn som definierar varje kant, och den relativa taggigheten växer. Det är den mediebrusbegränsade signal-brus-kvoten, inte huvudets känslighet, som i praktiken sätter arealtätheten — och som till slut möter den superparamagnetiska gränsen där kornen blir för små för att hålla sin magnetisering.