Tidssträckning (time-stretching)
Att ändra hur länge ett ljud varar utan att tonhöjden följer med — det som en bandspelare med fel hastighet aldrig klarade.
Spelar man ett band snabbare blir det både kortare och ljusare; tid och tonhöjd sitter ihop. För att skilja dem åt hackar algoritmerna upp ljudet i korta korn och lägger ihop dem tätare eller glesare (överlappsaddition, WSOLA), eller räknar om signalen i frekvensdomänen med en fasvocoder, beskriven av Flanagan och Golden vid Bell Labs 1966. Tonhöjdsförskjutning är samma sak baklänges: sträck tiden, byt sedan samplingsfrekvens.
Ableton Live gjorde tekniken till en arbetsmetod 2001, där varje loop automatiskt följde låtens tempo. Artefakterna är välkända: utsmetade trumslag, metallisk "fasighet" och en röst som låter som om den talar inifrån en tunna. Moderna algoritmer hittar transienterna och sparar dem, men en åttafaldig sträckning låter fortfarande som exakt vad den är.