Look and feel
Hur ett gränssnitt ser ut och hur det beter sig, betraktat som en sak man kan standardisera, licensiera, kopiera och, under några år på 80- och 90-talet, stämma varandra för.
Uttrycket slog igenom när grafiska gränssnitt blev en marknad. Look är det visuella — knapparnas kanter, rullisternas form, färgerna — och feel är beteendet: vilken musknapp som öppnar menyn, hur fokus flyttas, var man drar för att ändra storlek. Unixkriget utkämpades uttryckligen på den fronten: OSF utlyste 1988 en "Request for Technology" för ett look and feel och valde HP:s och Microsofts förslag, släkt med Presentation Manager, som blev Motif. Sun och AT&T svarade med OPEN LOOK, en ren specifikation av just utseende och beteende, med flera implementationer. Att Motif vann berodde mer på vilka som stod bakom än på vilket som var bättre.
Samtidigt prövades frågan i domstol. Apple stämde 1988 Microsoft och HP för att Windows 2.0 och NewWave kopierat Macintoshens look and feel, och förlorade i allt väsentligt 1994, när rätten fann att enskilda element som överlappande fönster och papperskorgar inte var skyddade. Lotus mot Borland, om Quattro Pros kopia av 1-2-3:s menyträd, slutade 1996 med att menyer räknades som en metod snarare än ett verk. League for Programming Freedom bildades 1989 för att protestera mot just dessa mål. När stridsröken lagt sig blev look and feel i stället något man bytte: Java Swing fick 1998 sitt pluggable look and feel med Metal, Motif och Windows som val, Winamp och Enlightenment gjorde skins till en subkultur, och GTK och Qt lät ett tema ändra alltihop på en gång.