Interlace-flimmer
Det synliga darr som uppstod när Amigan dubblade den vertikala upplösningen genom att rita varannan rad varje bildruta i stället för alla på en gång.
Sammanflätade lägen som 640×512 delade bilden i två halvbilder — udda rader ena rutan, jämna nästa. På en 50 Hz-skärm uppdaterades varje rad bara 25 gånger i sekunden, vilket ögat uppfattade som ett irriterande flimmer, värst vid skarpa kontrastkanter och tunn text.
Lösningen var en flickerfixer (scandoubler), som MicroWays kort från 1988, vilken buffrade halvbilderna och matade ut dem på dubbel frekvens. Utan den var interlace uthärdligt för stillbilder men olidligt för text.