I²C-buss
Inter-Integrated Circuit — en seriebuss (Philips, 1982) som kopplar ihop flera chip med bara två ledningar: data (SDA) och klocka (SCL). Varje enhet har en adress, så många komponenter delar samma två ledningar. Långsammare än SPI men mycket mer ledningssnålt.
Mekanik: open-drain-ledningar med pull-up-motstånd; en master adresserar en slav via en 7-bitars adress och läser/skriver med ACK-bekräftelse efter varje byte. Hastigheter: 100 kHz (standard), 400 kHz (fast), upp till MHz i nyare lägen. Vinst: bara 2 ledningar för dussintals enheter, inbyggd adressering och felhantering. Avvägning: långsammare än SPI, half-duplex, adresskrockar mellan identiska chip kan vara klurigt. Klassisk användning: temperatursensorer, EEPROM, realtidsklockor, accelerometrar. SMBus är en variant. Tillsammans med SPI och UART grundbultarna i inbäddad elektronik. Valet I²C vs SPI är en klassisk avvägning: ledningar vs hastighet.