Fuzz (gitarreffekt)
Gitarreffekten som klipper signalen så hårt att vågen blir nästan fyrkantig — ett tekniskt fel som blev en genre.
Upphovet var en trasig mixerkanal. När Grady Martin spelade in ett basgitarrsolo till Marty Robbins "Don't Worry" 1961 lät det sprucket, och skivbolaget behöll det. Gibson gjorde en apparat av felet: Maestro FZ-1 Fuzz-Tone från 1962, som sålde dåligt tills Keith Richards använde den på "(I Can't Get No) Satisfaction" 1965 och lagret tog slut på några veckor.
Tekniskt är fuzz två eller tre transistorsteg som förstärker långt bortom vad de klarar, så topparna kapas av. Arbiters Fuzz Face från 1966 byggde på germaniumtransistorer, som låter olika beroende på rummets temperatur — en egenskap entusiaster kallar karaktär. Electro-Harmonix Big Muff från 1969 gav ljudet mer sustain och mindre nyck.