Elliptisk kurvkryptografi
Publik nyckel-kryptografi byggd på punkter på en kurva istället för stora primtal — samma säkerhet med en tiondel av nyckellängden.
Föreslogs oberoende av Neal Koblitz och Victor Miller 1985 men slog igenom först på 2000-talet, delvis för att patentsituationen var grumlig långt in på 90-talet. Säkerheten vilar på att det är lätt att addera en punkt till sig själv många gånger på kurvan, och praktiskt omöjligt att räkna ut hur många gånger det gjordes — det diskreta logaritmproblemet i en annan förklädnad.
Vinsten är storlek: en 256-bitars kurva motsvarar ungefär 3072-bitars RSA. Det gör ECC självklart på mobiler, smartkort och allt annat med begränsad batteritid. Kurvvalet är laddat — NIST:s P-256 misstänks av delar av branschen för att ha konstanter ingen kan förklara, och Curve25519 från Daniel Bernstein 2005 vann popularitet just genom att motivera varje designbeslut. Även ECC faller för Shors algoritm, så postkvantkryptografin gäller lika mycket här.