Banburismus

Bomberna var flaskhalsen i Bletchley Park: för få maskiner och för många möjliga rotorordningar i marinens Enigma. Banburismus var förarbetet som gjorde bombkörningarna värda tiden. Två chiffertexter stansades upp som hål i långa pappersark, tryckta i Banbury och därför kallade banburies, och lades över varandra på ett ljusbord. Arken sköts förbi varandra en position i taget, och vid varje läge räknades sammanträffandena — hur många gånger samma bokstav stod på samma plats i båda.

Poängen är att naturligt språk inte är jämnt fördelat. Två texter som råkat krypteras med samma rotorläge ger fler sammanträffanden än slumpen: ungefär en på sjutton i stället för en på tjugosex. Ett överskott var alltså bevis för att texterna låg i djup, och därmed indicium om rotorernas relativa startlägen. Varje enskild observation var svag, så Turing summerade dem.

För att kunna summera bevis behövde han en enhet, och införde banen — tiologaritmen av oddskvoten, alltså en faktor tio per ban. I praktiken räknade man i decibans, eftersom en tiondels ban är ungefär den minsta skillnad i bevisstyrka en människa uppfattar. Det är sekventiell bayesiansk analys, några år före Abraham Walds oberoende version, och den var hemligstämplad så länge att Turing aldrig fick publicera den. Metoden lades ned 1943, när de amerikanska bomberna gjorde ren rå kraft billigare än list.