aRts

Stefan Westerfeld startade aRts, analog real-time synthesizer, som ett modulärt syntprogram där oscillatorer, filter och effekter kopplades ihop grafiskt i artsbuilder, lite som en Moog i mjukvara. För att moduler skulle kunna ligga i olika processer skrev han ett eget objektsystem, MCOP, sedan CORBA visat sig för långsamt för ljud i realtid — samma slutsats som KDE drog för DCOP. När KDE 2.0 kom 2000 behövde skrivbordet en ljudserver av samma skäl som GNOME hade ESD: ljudkortet tog en öppnare i taget. aRts fick jobbet, demonen artsd mixade alla program, artsdsp fångade de som inte visste om den, och spelaren Noatun byggdes ovanpå.

Det som gjorde aRts till ett stående skämt var vardagen: fördröjning, en demon som tog CPU utan att något lät och som efter en stunds tystnad somnade och släppte kortet, så att nästa ljud försvann. Westerfeld meddelade redan 2004 att han inte skulle fortsätta, och KDE 3 levde med det i fyra år till. KDE 4 (2008) ersatte det med Phonon, som inte mixar alls utan lämnar över till xine, GStreamer eller PulseAudio under. Idén om synten överlevde ingenstans; det var ljudservern alla mindes, och inte med värme.